Månad: augusti 2016

Turnén har börjat med brakfart och succé, solen har bildat svettdroppar i pannan, inte bara för dansarna, hettan har varit mer än påtaglig, precis som stämningen på scenen. För fulla folkmassor har showen nu visats fyra gånger och resultat har varit bättre än väntat. Målet var att nå två tusen personer med showen, det har gått två dagar och målet är uppnått…

Den första turnédagen startade tidigt efter en lång resa dagen innan. I söndags gick bussen från Nairobi tidigt på morgonen och först tidig kväll nådde vi Hotellet i Bondo (den stad vi utgår från hela veckan). Måndagen var det frukost kl 07 för att en timme senare lämna till första byn – Nam Wagusu, belägen precis vid Viktoriasjön. Nam betyder sjö på Lou, Lou är det den stam som bor i regionen där showen visas och det språk som talas här.

Precis vid stranden bland kvinnor som tvättar kläder, lekande barn, fiskebåtar och åsnor som bär vatten satte Wale Wale upp sitt tält med banners som säger ”Be the Change” och ”Don’t beat our future”. Några ur gruppen drar igång musik ur de stora högtalarna och lockar folk genom att intervjua och ge ut t-shirts med trycket ”Don’t beat our future”. Runt totalt 300 personer åskådade, vissa samtidigt som de tvättade, andra släppte det de hade för händer händer och tog en paus från dagens uppgifter.

En lunch som åts i bussen påväg till nästa show, hela tiden dunkar högtalarna i takt till guppen på de små landsvägarna. Vissa dansar sittandes hela vägen, andra stänger av och sluter ögonen för en stund.

Nästa stop Aram Market – där tältet placerades en bit ifrån en stor djurmarknad, vissa undrade om vi verkligen skulle få publik att komma bort till oss men det gick fort. Snabbt var det några invånare i byn som tog var sin t-shirt och gick runt för att locka folk, samma personer erbjöd sig senare att agera ”ordningsvakter” under showen. Det kan bli små intriger med mycket folk på en och samma plats, speciellt när tröjor delas ut och språkbarriärer kan bli hinder i kommunikation, endast få i gruppen behärskar Lou och mycket av publiken talar endast Lou och har svårt med swahili och engelska. Ytterligare ett potentiellt bidrag till hinder och intrig är den höga procenten alkohol konsumtion som finns i dessa små byar. Till synes sysslolösa, fulla män finns i förhållandevis stora antal vart än vi kommer. Men showen kunde utföras lugnt inför ca 500 i publiken.

Andra turnédagen började med ett kort möte efter frukosten där diskussionen handlade om saker som kan bli bättre och saker som fungerar bra. Sedan rullar bussen vidare mot dagens första framträdande i Asembo  Bay där vi ska delta i ett event vid namn ”Ge flickor en chans att uppnå sina drömmar” dit vi har blivit inringda i sista stund. När vi kommer fram möts vi av en relativt stor scen där det pågår olika framträdanden inför en publik på över tusen åskådare, ett sus går genom gruppen för det här är stort. Då musikanläggning redan finns på plats tar vi endast med rekvisita och går mot scenen. En blandning av skratt, förtjusning och obehag går genom publiken. Då showen innehåller både obehagliga scener med misshandel av barn, scener med skratt och scener med kärlek blir man som åskådare lockad till många olika känslor under showens gång.

Dagens sista framträdande ägde rum i en liten by precis vid vägkanten där vi möttes av tekniska bekymmer, bara någon minut in i showen lägger generatorn av, den som förser oss med ström till ljudanläggningen. De med teknisk begåvning i gänget ger den en överblick och inser att den inte går att fixa på plats, frågan gäller nu om showen ska ställas in eller fortsätta utan musik och dans endast med skådespel och starka röster. Tills en man kommer och säger att han tar sin motorcykel och hämtar en ny generator så showen kan genomföras. Femton minuter senare är han tillbaka, publiken har väntat tålmodigt och dagens sista föreställning visas i inför över 500 personer.
Vi är nu framme vid tredje dagen där endast en föreställning väntar på eftermiddagen. De yngre hoppar just nu hopprep medan de äldre i gruppen utför olika ansvarsuppgifter gällande logistik och planering för nästkommande dagar. Bland annat fixa den trasiga generatorn, hämta ett paket med t-shirts som skickats från Nairobi och möte med lokala myndigheter för planerandet av den stora showen som ska äga rum inne i staden Bondo på Fredag.
Då vi har ytterst begränsad tillgång till internet här så kommer bilder läggas upp när turnén är slut och vi tillbaka i Nairobi.

Allt gott.
Siri, Wale Wale Sweden.

Fullbokade med hektiskt schema, samtal kommer in, arrangörer som kallar, det är vardag för Wale Wale Kenya – alla vill ha Wale Wale Dancers.

Planen inför turnén var från början att ha genrep nu på torsdag för att sedan på fredag och lördag fixa allt det sista praktiska. På söndag går bussen till västra Kenya. Men med den populariteten som Wale Wale Dancers har kommit upp till måste planeringen ändras i sista sekund… Det låter som skryt och ja, det är det väl i viss mån.

Monicas telefon ringer och Wale blir uppbokad till en show på lördag, inte vilken tillställning som helst. Det är ett statligt fairtrade-event som anordnas en vecka varje år dit lokala företag kommer och visar upp sina verksamheter, presidenten kommer dit och massor av media. De vill att Wale kommer dit och dansar, för tredje året i rad.

Endast torsdag för genrep och fredag för praktiska saker kvar… Tills Monicas telefon ringer igen. Det är från Junction – ett stort köpcenter i Nairobi, dit fullt med lokalbefolkning kommer men också mycket turister. På översta våningen hålls Masaimarknad varje torsdag. Wale har tidigare varit där och dansat flertal gånger och det är alltid succé. Nu vill de ha dem igen, denna torsdagen alltså dagen då genrep var inplanerat.

Så veckans planering har omorganiserats till  följande – genrep på onsdag, uppvisning på junction på torsdag, fixa på fredag, uppvisning på fairtrade-eventet på lördag och slutligen på söndag går bussen till västra Kenya där en veckas turné väntar.

För Wale Wale Dansers är lokalt kända folk och arrangörer till event vet vilka de är. Ibland vill alla ha dem samtidigt och då dessa evenemang bidrar till både medlemmarnas egna och organisationens  kassa är det inget som tackas nej till. För när någon vill ha Wale Wale Dansers – då kommer Wale Wale Dancers.

Det är måndag, andra veckan av träning har startat. Varje dag från nio till fem tränas koreografier och repliker. Om en vecka går turnébussen, om en vecka ska stegen flyta, repliker sitta och showen vara komplett.

Showen heter Don’t beat our future och behandlar ett känsligt men oerhört viktigt ämne, våld mot barn och unga. Det är olagligt att utöva våld mot barn i Kenya men fortfarande sker det både i hem och skola. Målet med showen är att försöka skapa en diskussion kring ämnet. Projektet är ett samarbete med Forum Syd och förberedelserna har varit många och långa, det här är det största Wale Wale Kenya någonsin förberett. Monica (en av wale wales grundare, danslärare och koreograf) har lyssnat på den utvalda musiken om och om igen, tillsammans med ungdomarna satt ihop olika koreografier som repats och finslipats i ett par vekors tid. Vilka som ska med på turnén har valts efter deltagande på centret och träningen den sista tiden.

Nu är det final, nu ska allt in i ryggmärgen.
Träningen är från morgon till eftermiddag, måndag till lördag. Då den nuvarande danslokalen är alldeles för liten för att rymma 30 dansande ungdomar så har en kyrka i närheten hyrts, där finns det gått om plats för att ta ut steg och rörelser.

Morgonen börjar med att alla möts på centret och samlar ihop utrustningen som ska med för dagen, käpparna som används som rekvisita, musikanläggningen, frukt till mellanmål samt drickabacken som dagligen fylls med ny energi.

Uppvärmningen startar med att Kevins som är musikansvarig sätter på en spellista och alla ställer sig i grupp, de turas om med att gå fram och bestämma rörelser och steg. Det växlar mellan enkla snabba steg, till mer komplicerade som får ett amatöröga att häpnas. Hela tiden är det leenden på läpparna och skämt skriks ut på Swahili. Stämningen går att ta på, det är glädje i luften, ett äventyr väntar alla och det ska göras tillsammans.

Efter uppvärmningen tränas koreografier om och om igen, Monica skrattar och säger ”Nu behöver jag inte ens säga någonting, de bara börjar om”. Ända fram till lunch värvas dans med skådespel, endast en kort paus för frukt och vatten. De flinar och säger ”De säger vi ska få snacks, men det betyder banan”.

Klockan ett är det lunch som har beställts i förväg från det lokala hålet i väggen där mat serveras för 5 svenska kronor per portion. Två stora kassar med dengu (gryta gjord på mungbönor) och chapati. En prydligt klassiskt matsalskö bildas och sedan äts maten sittandes längs väggarna med trötta fötter. Vissa lägger sig med tröjan som huvudkudde och vilar, andra tränar handvolter för att smälta maten.

När dagen närmar sig sitt slut samlar Monica ihop alla i en ring, alla tar varandra i hand och ringen sluts. Med slutna ögon står de tillsammans i en minut innan de går över och stretchar igenom kroppen.

Rekvisita, musikanläggning och diverse strösaker samlas ihop, någon säger ”alla får ta med sina kläder, vi kan inte flytta in i kyrkan”.  Dagens ersättning delas ut. En blyg ersättning men som är nödvändig då ungdomarna lägger fulla dagar på detta. I och med att de måste bidra till hushållskassan hemma blir det problem om de kommer hem tomhänta efter att ha varit borta en hel dag. Dagens träning är slut och ömma ben går hem i Kibera.
Artikeln är skriven av Wale Wale Swedens representant under Turnén, Siri. Som kommer följa med och uppdatera på Wale Wale Swedens hemsida.