Working nine to five…

Det är måndag, andra veckan av träning har startat. Varje dag från nio till fem tränas koreografier och repliker. Om en vecka går turnébussen, om en vecka ska stegen flyta, repliker sitta och showen vara komplett.

Showen heter Don’t beat our future och behandlar ett känsligt men oerhört viktigt ämne, våld mot barn och unga. Det är olagligt att utöva våld mot barn i Kenya men fortfarande sker det både i hem och skola. Målet med showen är att försöka skapa en diskussion kring ämnet. Projektet är ett samarbete med Forum Syd och förberedelserna har varit många och långa, det här är det största Wale Wale Kenya någonsin förberett. Monica (en av wale wales grundare, danslärare och koreograf) har lyssnat på den utvalda musiken om och om igen, tillsammans med ungdomarna satt ihop olika koreografier som repats och finslipats i ett par vekors tid. Vilka som ska med på turnén har valts efter deltagande på centret och träningen den sista tiden.

Nu är det final, nu ska allt in i ryggmärgen.
Träningen är från morgon till eftermiddag, måndag till lördag. Då den nuvarande danslokalen är alldeles för liten för att rymma 30 dansande ungdomar så har en kyrka i närheten hyrts, där finns det gått om plats för att ta ut steg och rörelser.

Morgonen börjar med att alla möts på centret och samlar ihop utrustningen som ska med för dagen, käpparna som används som rekvisita, musikanläggningen, frukt till mellanmål samt drickabacken som dagligen fylls med ny energi.

Uppvärmningen startar med att Kevins som är musikansvarig sätter på en spellista och alla ställer sig i grupp, de turas om med att gå fram och bestämma rörelser och steg. Det växlar mellan enkla snabba steg, till mer komplicerade som får ett amatöröga att häpnas. Hela tiden är det leenden på läpparna och skämt skriks ut på Swahili. Stämningen går att ta på, det är glädje i luften, ett äventyr väntar alla och det ska göras tillsammans.

Efter uppvärmningen tränas koreografier om och om igen, Monica skrattar och säger ”Nu behöver jag inte ens säga någonting, de bara börjar om”. Ända fram till lunch värvas dans med skådespel, endast en kort paus för frukt och vatten. De flinar och säger ”De säger vi ska få snacks, men det betyder banan”.

Klockan ett är det lunch som har beställts i förväg från det lokala hålet i väggen där mat serveras för 5 svenska kronor per portion. Två stora kassar med dengu (gryta gjord på mungbönor) och chapati. En prydligt klassiskt matsalskö bildas och sedan äts maten sittandes längs väggarna med trötta fötter. Vissa lägger sig med tröjan som huvudkudde och vilar, andra tränar handvolter för att smälta maten.

När dagen närmar sig sitt slut samlar Monica ihop alla i en ring, alla tar varandra i hand och ringen sluts. Med slutna ögon står de tillsammans i en minut innan de går över och stretchar igenom kroppen.

Rekvisita, musikanläggning och diverse strösaker samlas ihop, någon säger ”alla får ta med sina kläder, vi kan inte flytta in i kyrkan”.  Dagens ersättning delas ut. En blyg ersättning men som är nödvändig då ungdomarna lägger fulla dagar på detta. I och med att de måste bidra till hushållskassan hemma blir det problem om de kommer hem tomhänta efter att ha varit borta en hel dag. Dagens träning är slut och ömma ben går hem i Kibera.
Artikeln är skriven av Wale Wale Swedens representant under Turnén, Siri. Som kommer följa med och uppdatera på Wale Wale Swedens hemsida.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s